Provokatör eller Jesusgestalt

Omkring 1908 började Moreno, under sin studietid till läkare, tillbringa mer och mer av sin tid i Augarten, en stor allmän park i Wien, där han hade tillbringat många timmar tillsammans med sin familj som barn.
Moreno berättade inte bara historier för barnen, han lekte med dem. Lekar som utvecklade barnens egen spontanitet, men också lekar som utmanande de värderingar som barnen fått från föräldrar och lärare. Han uppmuntrade dem att berätta historier, hitta på nya namn till sig själva och uppfinna nya föräldrar. Historier om Moreno började spridas bland barnen; han var en kung, han bodde i ett träd i parken, han behövde inte mat som vanliga människor. Lekarna i parken fick ett slut eftersom skola och föräldrar reagerade mot att barnen började ställla nya och ovanliga frågor, vilket väckte förargelse och misstänksamhet om hans syfte. Moreno beslöt sig för att sluta besöka barnen i parken, inte p.g.a. barnen utan tack vare de vuxnas reaktioner.


Barnteaterlärare och förmyndare

Moreno hade samtidigt även grundat en barnteater med en grupp unga aktörer som spelade pjäser som t.ex. ”Så talade Zarathustra” eller klassiker som ”Den inbillade sjuke” av Moliére. I gruppen ingick Liesel. Hon var en flicka som Moreno, trots sin ungdom, var förmyndare för. En dag hade hennes mor kommit till Morenos familj djupt oroad över sin dotter Liesels uppförande. Flickan ljög och hittade på historier och ställde till med bråk och problem för omgivningen. Det hade nu gått så långt att hon riskerade att bli utestängd från skolan. Moreno blev tillfrågad om han ville vara flickans förmyndare och han accepterade. Han upptäckte att hon hade en oerhörd dramatisk begåvning och rekommenderade modern att låta Liesel ta dramalektioner. Elisabeth Bergner, som flickan senare skulle komma att heta, blev en av Tysklands största skådespelerskor. Hon spelade bl.a. i Strindbergs ”Fröken Julie” och har själv skildrat historien och mötet med Moreno i ”Bergner” (1978).
Arbetet med barnteatern fick ett abrupt slut genom första världskrigets början. Vad Moreno framför allt lärde sig från sitt arbete med barn var spontanitet och kreativitet, två honnörsord inom psykodrama.
Som lärare var Moreno öppen och tolerant. Han tog fram sina elevers kreativitet, fantasi och spontanitet. Episoden med Elisabeth Bergner skulle komma att upprepas även med andra barn.

Dubbling och rollbyte

En annan av Morenos favoritsysselsättningar, under hans läkarutbildning, var att gå och titta på rättegångar. Senare iscensatte han, tillsammans med vänner eller sin familj, rättegången på nytt och spelade alla rollerna själv inklusive domare och jury, och till slut förutspådde han den kommande domen, argumenterande för och emot på vilka grunder just den borde utdömas. Ur en psykodramatisk synvinkel är det intressant att notera att han redan här använde två tekniker som senare skulle komma att ingå i psykodrama, nämligen rollbyte och dubbling.

Axiodrama

En av hans publikationer ”The Godhead as Comedian” gavs först ut anonymt någon gång mellan 1908-1911. I den kan man utläsa det som Moreno senare skulle komma att beteckna som axiodrama. Han menar att skådespelaren måste konfrontera sig själv i rollen och istället för att spela rollen, vara rollen. Axiodrama som idé var född och för expressionisterna blev den särskilt betydelsefull, då idén om att förkasta gamla värderingar och tankesätt för att kunna ge plats för nya i akt och mening att skapa ett nytt samhälle, en ny värld, särskilt tilltalade dem.

”Så talade Zarathustra”

Enligt sägnen lär Moreno och en vän ha gått för att se en teaterföreställning ”Så talade Zarathustra” baserad på boken med samma titel av Niezsche. När skådespelaren som spelade Zarathustra började agera på scenen ingrep Moreno och hans vän och stoppade spelet genom att deklarera att ingen annan än självaste Zarathustra skulle kunna spela rollen av Zarathustra. Moreno fastslog därefter att de nu hade bevittnat slutet på den traditionella teatern och att en ny era med den enda sanna teatern såg dagens ljus. En teater där varje skådespelare skulle spela sig själv. Såväl författare som regissör försvarade den avbrutne skådespelaren. Moreno och hans vän blev utslängda från teaterföreställningen och polis tillkallades. Moreno och hans vän ställdes inför domarskranket och fick lova att inte avbryta eller lägga sig i fler teaterföreställningar i framtiden.